Islandshästar

Islandshästen är idag Sveriges tredje populäraste hästras. Många känner igen Islandshästen på grund av dess tjocka man, rikliga vinterpäls, och storleken som mer liknar en ponny. Islandshästen har en mankhöjd på 120-150 cm, men är ändå kraftfull nog att bära tunga ryttare.

Något annat som många förknippar med Islandshästen är de speciella gångarterna tölt och passgång. Under 1800-talets Island lade man ner mycket tid i avlingen på att utveckla gångarterna så att hästarna skulle vara bekväma att rida på, eftersom att ridning var det huvudsakliga transportsättet på den tuffa isländska terrängen. Passgång är en mycket snabb gångart (upp till 50km/h för de snabbaste hästarna), medan tölt är en flytande gångart där hästen alltid har en hov i marken.

Islandshästen är utan tvekan Islands stolthet, och där har hästen varit högt värderad sedan 1200-talet. Idag är Islandshästen världens mest renrasiga häst, och det beror på att en häst som lämnat Island aldrig får återvända. Man har inte tillåtit återvändande hästar på många hundra år, och det beror på att man är rädd för att hästarna ska bära med sig sjukdomar. Man tillåter heller inte andra raser av hästar att importeras eller avlas med Islandshästar på Island.

Islandshästen härstammar ifrån de hästar och ponnys som togs med av nordeuropeiska bosättare på 900-talet. De är mycket omskrivna i tidig litteratur och figurerar ofta i den isländska mytologin.

På grund av isoleringen på Island lider rasen knappt av några sjukdomar, förutom enstaka interna parasiter. Förutom att förbjuda återvändandet och importerande av hästar så finns det även lagar som kräver att all utrustning som importeras till hästarna antingen är helt ny, eller desinficerad. Nackdelen med detta är förstås att hästarna på ön aldrig fått chansen att utveckla ett immunförsvar mot sjukdomar, så ett utbrott på ön skulle bli förödande.

Många ridskolor i Sverige specialiserar sig på Islandshäst och den är som sagt väldigt populär även utanför Island. Rasen är avlad till att vara mycket känslig mot sin ryttare, och ofta passar den bra till ryttare med mindre erfarenhet då temperamentet generellt är lugnt och harmoniskt. Det är självklart också individuellt och temperamentet varierar från individ till individ, som med alla andra hästraser. Att islandshästen ibland är lättskrämd tror man beror på att den aldrig har mött några rovdjur under avlingen på Island, och har därför inga naturliga fiender och vet själv inte vad som är farligt.

Islandshästen bör inte ridas förrän den är fyra år gammal, och de uppnår inte full mognad före 7-års ålder. Hästen behåller mycket styrka upp i 20-års åldern, och den äldsta islandshästen som levt blev 56 år gammal. Alla olika färger och färgkombinationer är tillåtna, förutom tigrerad. Omkring 20 procent är fuxar, 40 procent är svartbruna med eller utan rött i sig, och 10 procent skimlar. Ofta är färgen något som inte specialiseras i aveln, men på vissa gårdar väljer man att tillexempel endast avla fram hästar med fuxfärg.

Idag används Islandshästen framförallt till ridning och ridsport, men fortfarande finns det bönder på Island som använder hästen vid vallning av får och köttproduktion.